Jag vet inte vad det är men något är det

Jag har alltid varit osäker: på hur jag ska förhålla mig till mig själv och andra, på hur världen är eller bör vara beskaffad, på vad man ska läsa och hur man ska lyssna. Jag är för det mesta osäker om det mesta - det är något jag är helt säker på. Men en sak blir jag mer och mer säker på ju längre tiden går. Uppmärksamhet är det överlägset bästa sättet att tillägna sig något - i uppmärksamheten finns upplevelsen, i uppmärksamheten bor revolutionen. Det är inte en upplevelse att stå och flabba när man lyssnar på musik. Man kan aldrig förändra ett samhälle genom att vara ouppmärksam. Att ägna sig åt hundra andra saker samtidigt som man läser, är inte att vara uppmärksam på texten.

Det finns naturligtvis olika typer av litteratur, olika typer av musik, olika typer av samhällen, som kräver olika typer av uppmärksamhet. Men går man på konsert, som jag gjorde häromdagen, och lyssnar på ett fint gammalt band som Lemko Hall, så måste man lyssna. Deras musik blir totalt meningslös om man använder det som bakgrundsmusik. Fullkomligt betydelselös. Men bestämmer man sig för att lyssna, och inte snacka sig igenom låtarna, så kan man märka något. Man märker ingenting utan uppmärksamhet. Det gäller det mesta i livet faktiskt. Och om det nu är ålder eller otålighet eller överdriven känslighet, låter jag vara osagt - kanske är tidsaspekten den övergripande anledningen till att jag inte längre slösa med min uppmärksamhet.

Jag är helt på det klara: när man lyssnar på "Den springande punkten" måste man verkligen lyssna. Det går inte att slölyssna, eller ha det som bakgrundsmusik - därtill finns det mycket bättre musik. Det krävs full uppmärksamhet - annars är det slöseri med den eventuella lyssnarens tid. Det handlar givetvis om respekt för arbetet, men också respekt för sig själv som lyssnare - att man upplåter sig själv för något annat, ger upp sig själv för att komma ut någon annanstans, för att komma bort från sig själv, för att bli en annan.

Och får man inga pengar när man sjunger, skriver, eller försöker förändra samhället -så är det absolut nödvändigt att man får respekten och uppmärksamheten.

För övrigt är jag 100 år gammal, men har ingen käpp.

Ps. Jag har sett "Den springande punkten" och den var storartad, eller - som Jan Myrdal en gång lär har uttryckt sig om Marx Randanmärkningar (vilka det nu gällde vet jag inte) - vidunderlig. Tack Thomas och Pequod-Anders! Ds.