Fredagen den 27 november

Ibland kan jag sitta sidan om mitt barn och sakna honom intensivt. Som att försjunka i det oundvikliga faktum att jag en gång kommer att saknas honom. Vad är meningen med det? Varför kan jag inte sluta dagdrömma?

Kontinuitet

Kontinuitet är ett relativt begrepp.

Två smakprov från nytt album

Just nu ligger två nya sånger ute för lyssning på www.myspace.com/ltfisk

Hoppas att det uppfyller era allra innersta drömmar.

Att vara i stunden

Det är en skrattretande rubrik. Hahahahahahahaha.

Om att finna ett lugn i förtvivlan

"Tänk er en människa som med all sin förskrämda fantasi har föreställt sig något oerhört fasansfullt, något så fasansfullt att det på inga villkor går att uthärda. Plötsligt står denna fasa inför henne. Enligt allt mänskligt förstånd är hennes undergång oundviklig. Med förtvivlan i själen kämpar hon om tillåtelse att förtvivla, för att finna ( om man kan uttrycka sig så) ett lugn i förtvivlan. Det vill säga, mänskligt talat, att frälsningen är en fullkomligt omöjlig sak för henne."
S. Kierkegaard

Göteborg och Bokmässan

Jag borde väl skriva något om Göteborg och det faktum att jag faktiskt spelade på bokmässan. Men jag vill egentligen inte. Jag har egentligen inget bra att säga om det. Det var roligt att komma dit. Jag har länge velat komma dit. Det gick, till slut, bra att spela. Det blev uppskattat. Jag "levererade". Det fanns en lyssnande publik. Jag lyssnade till Claes Andersson, som jag tyckte var mycket rolig och mycket bra. Jag tyckte att självgodheten fullkomligt rök från Per Wästberg, som gjorde en läsning utan egentligen bry sig om platsen, rummet, personerna i rummet. Gjorde en PROFESSIONELL LÄSNING, full av ERFARENHET. Sa mig ingenting. Jag har läst honom, något av honom. Jag har alltid uppfattat honom som upphöjd. Som glatt, hal, som något man inte kan fästa tag i. Stilig, hel och ren, artig och belevad, utan problem - och rätt ointressant som författare. Men jag kan missta mig.

Bokmässan - som jag inte riktigt kunde ta in, som gjorde mig stressad - det är som att jag ibland blir neurotisk. Jag gjorde en massa andra saker, som jag kunde skitit i. Som jag faktiskt kunde ha skitit i. Jag kunde varit mer där, gått runt och tittat ordentligt. Pratat med folk. Varit social. Nu höll jag mig undan. Jag var väl nervös. Kände att jag inte riktigt hade kontroll över situationen.

Men det gick bra. Och jag är glad att jag fick vara med. Tacksam. Allt annat är sjävklart futtigheter. Men det är väl det som en bloggbok som den här ska ge uttryck för. Både banaliteter och de stora tankarna. Här fick ni lite banalitet till livs. Håll till godo, av mina futila smulor. Picka i er.

Ps. Jag träffade en vän, som jag sällan träffar. Det var mycket fint. Och det var inte på bokmässan. Ds.

Apropå min egen otidsenlighet

"Min otidsenlighet. (---)Igår K., som kom från Amerika och säger att läskulturen är på god väg att försvinna. Jag känner mig närmast lättad: jag skriver en roman, följaktligen sysslar jag med något alltigenom otidsenligt! Samtidigt känner jag att bristen på klar artikulering, frånvaron av berättandets ande är vår tids otidsenlighet - för såvitt förstås frågan om vårt fortsbestånd alltjämt är en tidsenlig fråga."
Imre Kertezs, Galärdagbok.