Arbete, plikten och den förbannade dikten

Emily Dickinson som jag ständigt återkommer till i min läsning skriver i ett brev till en vän följande mening som passar in väl i mitt liv just nu:

"The path of duty looks very ugly indeed... I don´t wonder that the good angels weep - and bad ones sing songs."

Varje dag är en vildsint kamp mellan änglar - goda och onda.

Fredagen den 27 november

Ibland kan jag sitta sidan om mitt barn och sakna honom intensivt. Som att försjunka i det oundvikliga faktum att jag en gång kommer att saknas honom. Vad är meningen med det? Varför kan jag inte sluta dagdrömma?

Kontinuitet

Kontinuitet är ett relativt begrepp.

Två smakprov från nytt album

Just nu ligger två nya sånger ute för lyssning på www.myspace.com/ltfisk

Hoppas att det uppfyller era allra innersta drömmar.

Att vara i stunden

Det är en skrattretande rubrik. Hahahahahahahaha.

Om att finna ett lugn i förtvivlan

"Tänk er en människa som med all sin förskrämda fantasi har föreställt sig något oerhört fasansfullt, något så fasansfullt att det på inga villkor går att uthärda. Plötsligt står denna fasa inför henne. Enligt allt mänskligt förstånd är hennes undergång oundviklig. Med förtvivlan i själen kämpar hon om tillåtelse att förtvivla, för att finna ( om man kan uttrycka sig så) ett lugn i förtvivlan. Det vill säga, mänskligt talat, att frälsningen är en fullkomligt omöjlig sak för henne."
S. Kierkegaard

Göteborg och Bokmässan

Jag borde väl skriva något om Göteborg och det faktum att jag faktiskt spelade på bokmässan. Men jag vill egentligen inte. Jag har egentligen inget bra att säga om det. Det var roligt att komma dit. Jag har länge velat komma dit. Det gick, till slut, bra att spela. Det blev uppskattat. Jag "levererade". Det fanns en lyssnande publik. Jag lyssnade till Claes Andersson, som jag tyckte var mycket rolig och mycket bra. Jag tyckte att självgodheten fullkomligt rök från Per Wästberg, som gjorde en läsning utan egentligen bry sig om platsen, rummet, personerna i rummet. Gjorde en PROFESSIONELL LÄSNING, full av ERFARENHET. Sa mig ingenting. Jag har läst honom, något av honom. Jag har alltid uppfattat honom som upphöjd. Som glatt, hal, som något man inte kan fästa tag i. Stilig, hel och ren, artig och belevad, utan problem - och rätt ointressant som författare. Men jag kan missta mig.

Bokmässan - som jag inte riktigt kunde ta in, som gjorde mig stressad - det är som att jag ibland blir neurotisk. Jag gjorde en massa andra saker, som jag kunde skitit i. Som jag faktiskt kunde ha skitit i. Jag kunde varit mer där, gått runt och tittat ordentligt. Pratat med folk. Varit social. Nu höll jag mig undan. Jag var väl nervös. Kände att jag inte riktigt hade kontroll över situationen.

Men det gick bra. Och jag är glad att jag fick vara med. Tacksam. Allt annat är sjävklart futtigheter. Men det är väl det som en bloggbok som den här ska ge uttryck för. Både banaliteter och de stora tankarna. Här fick ni lite banalitet till livs. Håll till godo, av mina futila smulor. Picka i er.

Ps. Jag träffade en vän, som jag sällan träffar. Det var mycket fint. Och det var inte på bokmässan. Ds.

Apropå min egen otidsenlighet

"Min otidsenlighet. (---)Igår K., som kom från Amerika och säger att läskulturen är på god väg att försvinna. Jag känner mig närmast lättad: jag skriver en roman, följaktligen sysslar jag med något alltigenom otidsenligt! Samtidigt känner jag att bristen på klar artikulering, frånvaron av berättandets ande är vår tids otidsenlighet - för såvitt förstås frågan om vårt fortsbestånd alltjämt är en tidsenlig fråga."
Imre Kertezs, Galärdagbok.

Istället för reklam

Okej ungdomar!

Nu vill jag bara ge er ett tips på en makalös behind the scenes till en reklamfilm för en ny produkt för sonyericsson. Kristofer Ström har ritat. Douglas Holmqvist har gjort musiken. Rösten som hörs är inte gjord i ljudprogram. Det är Kristofer själv som pratar så. Jag tycker det här är så jävla begåvat gjort att jag blir gråtfärdig. Kolla nu: här

Kolla också på själva reklamfilmen som är väldigt fin, tycker jag. Och då är jag inte betald av någon för att säga det. Produkten har jag ingenting att säga om.

Det storslagna

Det storslagna är att välja sig själv inför det som väntar. Att ta sig själv på allvar - eftersom ingen annan (det måste vara utgångspunkten) någonsin kommer att göra det åt en.

Livserfarenheten - katastrofen

"Man borde vinnlägga sig om formuleringar som omfattar hela livserfarenheten (det vill säga katastrofen) i dess totalitet; formuleringar som hjälper oss att dö och trots detta lämnar efter sig något även åt dem som överlever oss."
Imre Kertész, Den engelska flaggan

Min nya kärlek

Ett hemmabygge som resulterat i en vacker förstärkare med faktiskt oanade krafter. Jag är glad som en speleman. Hoppas nu att den håller och fungerar... i längden. Den är utlånad av någon som inte vet att den är utlånad och om den personen läser detta, så köper jag den gärna. Så länge lånar jag den till spelningen på Bokmässan.

Om skönheten - Simone Weil

"Skönheten är det största mysteriet här på jorden. Det är en utstrålning som fångar vår uppmärksamhet men inte säger varför den håller oss kvar."
Simone Weil, Personen och det heliga

Vad jag äter, hur jag lever

Jag äter bra. Nyttigt för det mesta. Ordentligt. Ibland för mycket, men inga excesser. Jag sköter min kosthållning på det att min mage är normal. Dricker jag kaffe klockan 9.15, två koppar, håller sig min mage i schack. Dricker jag flera koppar efter klockan 13.00 mår jag dåligt. Jag motionerar kontinuerligt. Jag vet att min kropp är under ständig nedbrytning. Jag försöker därför fördröja detta oundvikliga faktum. Jag vill, numera, leva, så länge jag bara kan under så drägliga förhållanden som möjligt. Jag har inga ohemula krav på tillvaron. Tak över huvudet. Papper att skriva på. Ett piano. En gitarr. En cittra. Sexuella aktiviteter med små och få utflykter i områden där händer och andra lemmar aldrig tidigare rört sig. Det äventyrliga kittlar, men lyser samtidigt med sin fråvaro. Detaljerna i livet får större och större inverkan på mitt liv. De små stunderna av lycka tas emot som ett evangelium. En droppande kran som fäller rost. Bananflugor kring en citron. Cikoria är ett vackert ord. Ibland tänker på jag på detta ord, tänker på betydelsen. Ibland somnar jag framför teven efter en flaska vin. Nacken gör då en smula ont. Men jag får inte längre näsblod som jag fick förr. Vi som blöder näsblod fick snabbt stämpeln att vi var lite känsligare än andra människor. Jag tror inte det stämmer. Det finns i själva verket inget som tyder på det.

Sanningen om mig

Igår såg jag majsfälten vaja i höstbrisen på Öland. Jag körde klockan 6.00 var framme på norra udden vid kvart över elva. Åkte och tittade på fullmatade majskolvar, lyssnade på en människa som den borgerliga regeringen skulle älska att framhålla: entreprenören. En trevlig öbo med drivkraft för flera stycken.

Jag tänkte på Barbro Lindgrens nya lilla fina bok som jag just nu läser. Om sorgen och den lilla glädjen. Den utspelar sig i Glömminge en liten bit efter att man kört över bron från fastlandet. Glömminge, där jag en gång träffat Pelle i Kvarnen som det inte berättas om i boken, men som nämns vid namn. Pelle som har mycket bestämda tider. Som låg och hade audiens i soffan vid kokvrån eftersom jag var lite tidig och klockan stod på vila middag.

Han hade mycket att berätta, Pelle. Som en liten farbror ofta har som har jobbat i hela sitt liv och som var stolt över sitt livsverk - som förstört ryggen, knäckt den, faktiskt. Och alla frågade efter Pelle. Det spelade liksom ingen roll att någon annan hjälpte till. De som kom till Kvarnen för att köpa utsäde, eller hönsfoder eller annat, frågade efter Pelle. Det var Pelle de ville ha.

Jag är där i tid och tanke. Det är dit jag försvinner när min frånvaro är hög.

Simone Weil - Personen och det heliga

"Det finns ingenting av det som är mitt, som jag inte kan mista. En slump kan närsomhelst stryka ut det som är jag och sätta vad som helst istället, något uselt och föraktligt."

Jag började. Och sen började jag igen. Sen tittade jag på film. Letade i böcker. Bläddrade bland mina anteckningar. Förstod inte varför jag höll på med det jag höll på. Varför? Prestationssamhället - jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det såklart fick mig att reflektera över mig själv - fick mig att ifrågasätta allt det här med att skriva och sjunga och läsa. Sen förföll jag tillbaka in i mitt dagdrömmande igen. Där allting började. På tredje våningen i fönsterkarmen, blickandes ut över händelser och icke-händelser i min närhet. Jag stirrade ut en punkt så länge att den försvann.

Från det jag var 10-11 har jag försökt skriva och sjunga - alltså sådant jag själv har tillverkat, medvetet. Det säger ingenting. Det gör många människor. Många människor gör det här. Det finns hundratusentals människor bara i Sverige som lämnar efter sig saker som de tillverkat. Temperament speglade i tillverkade saker. Reflektera över det.

"Jag skriver inte självbiografiskt", sa jag till en vän. "Men den här samlingen sånger placerade jag så långt från mig själv att det är det närmsta självbiografiska sånger jag har kommit". Och han sa: "Allt alla skriver är mer eller mindre självbiografiskt", med ett snett leende. Varpå jag protesterade och han log brett.

Jag försökte verkligen placera sångerna så långt ifrån mitt liv som möjligt. Nu finns de i limbo. Vad är de egentligen? Skit. Kanske. Spelar det någon roll? Frågar du mej? I så fall. Ja.

Vad är dessa sånger om 50 år?

Välkommen till bokmässan! Välkommen till L. T. Fisk!

"Bokmässan är en fyra dagar lång litteraturfest. På de många scenerna och bland montrarna möts författare, nobelpristagare, förlag och bokälskare för att tillsammans utforska det skrivna ordet. Välkommen du också."

Så här inleder Bokmässan i Göteborg på sin hemsida. Och nu är det så att den 26 september så kommer L. T. Fisk göra ett framträdande på Rum för Poesi. Klockan 16.00 är det dags. Så har ni vägarna förbi Bokmässan och Göteborg, så hade det varit skoj om ni kom och lyssnade.

Det roliga är att jag sjunger. Haha.

Sjestov om Dostojevski

”Jag påstår”, skriver han i 'En författares dagbok', dvs. under de sista åren av sitt liv, ”att medvetandet om den egna fullkomliga oförmågan att hjälpa eller på något sätt kunna vara den lidande mänskligheten till gagn, tillsammans med vår fulla insikt om detta mänskliga lidande, t.o.m. kan omvända den kärlek till mänskligheten, som vi hyser i våra hjärtan, till hat mot densamma.”

Sjestov om Dostojevski

Robert Wyatt

I det längsta upprätthöll jag ett musikaliskt distanserat förhållande till Robert Wyatt. Jag hade försökt att tränga in i hans värld ett antal gånger, men misslyckats kapitalt. Jag hade svårt för det - som jag uppfattade det, i min tämligen begränsade musikaliska bildningsgrotta - proggiga ljudet. Jag gillade idén om Robert Wyatt mer än Robert Wyatt.

Det var Petter H. i Testbild! som var den som först ordentligt försökte få mig att förstå hans storhet. Han lånade mig två album, Rock Bottom och Shleep. Jag minns att jag gillade "Free will and testament" på Shleep väldigt mycket. Den älskar jag fortfarande.

Jag kommer också ihåg att jag en fredag när jag bodde i Maglarp utanför Trelleborg, tog mig in till Malmö med bussen och gick till Musik&Konst. Jag ville lyssna på två artister. Robert Wyatt och J. B. Lenoir eller Son House - jag minns inte nu vilket. Lennart Persson skrattade lite och sa att nu väljer du att lyssna på den vitaste av vita och den svartaste av svarta musiken.

Nu lyssnar jag gärna på Robert Wyatt. Jag är ingen die hard-fan men jag älskar mycket av det han gör. Och han är fantastisk att lyssna på. En genuint rolig människa med intellektuell spänst och rörlighet kombinerat med ett samvete. Hur vanligt är det?

Han har tillsammans med Hot Chip gett ut en EP som jag ännu inte kommit över, men där en av sångerna går att ladda ner på Hot Chips hemsida: 'We're Looking For A Lot of Love'. Det är en helt fantastiskt fin sång. Rekommenderas.

Här lägger jag med texten till Free Will and Testament:

Free Will And Testament (Wyatt, Kramer)
Given free will but within certain limitations,
I cannot will myself to limitless mutations,
I cannot know what I would be if I were not me,
I can only guess me.

So when I say that I know me, how can I know that?
What kind of spider understands arachnophobia?
I have my senses and my sense of having senses.
Do I guide them? Or they me?

The weight of dust exceeds the weight of settled objects.
What can it mean, such gravity without a centre?
Is there freedom to un-be?
Is there freedom from will-to-be?

Sheer momentum makes us act this way or that way.
We just invent or just assume a motivation.
I would disperse, be disconnected. Is this possible?
What are soldiers without a foe?

Be in the air, but not be air, be in the no air.
Be on the loose, neither compacted nor suspended.
Neither born nor left to die.

Had I been free, I could have chosen not to be me.
Demented forces push me madly round a treadmill.
Demented forces push me madly round a treadmill.
Let me off please, I am so tired.
Let me off please, I am so very tired.

Apropå manifestskrivanden

Vad är det man debatterar i en debatt? Ett-tu-tre. Kan vi skriva böcker som säljer? Jo, man kan nog sätta samman en bok utefter en idé om en storsäljare, men håller det i praktiken? Ibland, ibland inte. Vad betyder då en bok som blir en storsäljare? En sådan bok betyder att förlagen kan få in pengar för att driva vidare sin verksamhet och ge ut författare som inte säljer lika mycket, men som i framtiden, om det vill sig väl, kanske ger mer än "bara" kulturellt kapital för förlaget. Cyniskt? Kanske. Men marknadsekonomins vilkor.

Vad är det en författare vill med sin bok? Kort sagt: olika saker. Långt sagt: (Drivkrafterna är många.) Kärlek till att plita ord efter ord, mening efter mening - för att man kan. Vilja att tänka genom att skriva. Fåfänga. En oändlig lust att försöka skapa något - uppfinnarjocke! I vissa fall: terapi. I andra fall: sexualitet. Längtan. Någon gång: för att kunna sitta på krogen och berätta historier om skrivande tillsammans med en sexa skåne, en öl och en janssons frestelse. Och en vän. Alt. Falafel och lådvin. Rödvin. I lägenheten. Med en vän eller två. Ibland: En historia, sann eller påhittad, som bara måste få bli berättad och förändra livet för andra som råkat eller kan råka ut för samma vara. Någongång: ord staplade på varandra. Någongång: metaforer staplade på varandra. Någongång: Per Svensson staplade på varandra. Någongång: Jens Lapidius staplade på Jens Liljestrand.

Kanske skriver man böcker för att man vill leva på det. Kanske skriver man böcker för att det endast är där man känner sig fri från vad man ska eller borde vara. Kanske gör man det av båda anledningarna samtidigt. Inget fel med något av dessa tre tillvägagångssätt. Men att nyttotänkandet inom litteraturen ger en annan typ av litteratur, därom råder inga tvivel. Och tvärtom givetvis. "Nytta" är dessutom ett ordentligt flummigt begrepp, som så kallade "räknenissar" - ber om ursäkt för ett utslitet ord, men kom inte på något annat just nu - gärna tar till, och som förklarar begreppet med snömos.

En "nyttig" episk litteratur a la Carsten Jensen, en som markerar kvalitet ända ut i fingerspetsar och bladverk - detta är vad "arvtagarna" till P O Enqvist önskar sig - Jens Liljestrand, Jerker Virdborg et al. - är väl en fantastisk ambition. Jag ser fram emot dessa samlade romanprojekt av ordentliga, skötsamma, oklanderliga och riktiga författare.

Men att kräva att resten av Sveriges samlade författarkår skulle inlemmas i detta led, när man på inget sätt har samma intressen, det kan jag inte riktigt förstå vitsen med. Att man själv sätter upp regler för sitt författarskap, det gissar jag att "alla" författare på ett eller annat sätt pysslar med. Men att ETT tankesätt enligt några punkter skulle "införas" i Sverige - ett sådant scenario känns oändligt daterat och kontraproduktivt. Hur roligt skulle det bli? Hur ger det - ett förment begrepp som - Litteratursverige en litteratur att tala om. Är inte det mer provinsiellt än vad man beskyller sina "motståndare" för att vara?

Det är lätt att tro något

En impuls som fick mig att försöka göra "Den springande punkten." var den här känslan av att vara passé, förbi. Att sitta i ett rum, med blekt ljus, och försöka skriva sånger som kan passera, kanske till och med göra succé, i ett modernt - även om modernt är ett ytterst knepigt begrepp - samhälle, det var inget jag längre trodde att jag kunde göra. Att känna att man inte längre hör hemma i sin tid. Att känna att man inte längre kan nå någon. Att formspråket inom populärmusiken är fantastiskt, vackert, inspirerande, men samtidigt onåbart. Att vara fast i något förlegat.

Istället för att försöka nå halvvägs fram till detta "moderna" formspråk, bestämde jag mig för att gå åt andra hållet. Att våga andas och vara stolt och glad över att vara försvunnen. Att tillåta mig vara och faktiskt grotta ner mig i ett sådant glädjefyllt tillstånd.

Cittran blev ett medel att uppnå detta tillstånd än tydligare. Det finns något semi-primitivt och fejkat ursprungligt över en ackordcittra. Den har ett begränsat antal ackord som man kan variera utan att det låter piss. Begränsningen sätter agendan och man på ett vis fri. Samtidigt är klangen innerlig, högtidlig. Klangen försatte mig i ett annat tillstånd än, säg, med min nylonsträngade gitarr. Jag experimenterade inom snäva ramar.

Men det tog lång tid för mig att hitta fram till rätt ton i språket. Gammal slagg kom ofta med. Bort det. Nytt nu. Formuleringar som på något sätt andades en annan tid, som samtidigt kunde vara en framtid som vi ännu inte känner till. Det var där i det främmande som sångerna kunde bli nya. Angelägna för åtminstone mig själv.

Ah, du!

Jag kan egentligen ingenting. Jag kan slå upp saker. Jag vet hur man bläddrar i böcker. Jag har läst väldigt mycket, men det mesta kommer jag inte ihåg. Jag har skrivit upp väldigt mycket som nu finns i alla mina högar av anteckningsblock - både citat och små tankar som jag själv lyckats tänka, men som jag i de flesta fall låtit ligga kvar där, utan att använda. Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa ord och meningar. Men: My aim is true, även om jag inte riktigt vet vad jag siktar på. Och någon gång kanske jag träffar rätt, någon gång får jag kanske möjlighet att skriva något avgörande. Under tiden fördriver jag tiden med att skriva sånger. "För övrigt anser jag att bankerna bör socialiseras!"

Apropå tingen, detta liv, materien som undflyr oss

": ju mer sinnligt gripbara egenskaper vi undersöker hos ett ting desto dunklare blir våra idéer. Ogenomträngligheten tillsammans med utsträckningens idé tycks bara erbjuda oss ytterligare ett mysterium; rörelsens natur är en gåta för filosoferna; stötlagarnas metafysiska princip är dem lika förborgad; kort sagt: ju mer de fördjupar den idé som de bildar sig av materien och dess representiva egenskaper, desto dunklare blir denna idé; den tycks alltid vilja undfly dem."

ur Inledning till Encyklopedien av d´Alembert

Ett positivt budskap utan optimism

Hur speglar vi oss i samtiden? Hela vår tid är fullsmockad av åsikter om allt. Tvärsäkerheten över hur vi bör tycka och bete oss har alltid slagit mig - vi översköljs av budskap (och visst fan kan jag låta bli att läsa, men det är ändå det vi blir matade med i rubrikform och det påverkar oss, vi behandlar det, omedvetet eller medvetet, vi behandlar det och det är något vi oavbrutet förhåller oss till på något sätt, det tar sig in).

Vad är comme il faut? När tar det ena slut och något annat över. De nya vägarna blir snart de gamla vägarna som efter år och åter år blir de nya vägarna. Det här försökte jag få in i detta nya album. Att försöka tränga in bakom ett motskap, långsamma, skavande meningar som inte drar sig för något alls, som inte är produktiva, inte är säljande: ett positivt budskap utan optimism.

Om qinspelning

"Givetvis vore det ett helgerån att använda en qin för skalövningar. Insturmnetets kvaliteter är unika. Dess toner öppnar kontakten med naturen och når själens innersta rum. Egentligen kan det räcka med en enda ton, rätt frambringad och vid rätt tillfälle, men ett perfekt framförande får aldrig bli ett självändamål. Allt gäller den spelande och vad han eller hon kan komma fram till i sitt liv. Qin som själens spegel, inte som en keyboard för musikproduktion.

Det tog ytterligare tid innan jag insåg i hur hög grad denna attityd genomsyrar hela den traditionella kinesiska kulturen, inte minst kalligrafin. Det är en reproducerande kultur. Allt strävar efter en intensiv känsla av närvaro, en avspänd balanserad frihet - och vägen dit går över kopiering, anpassning och självuppgivelse fram till den stund man behärskar sina medel."
Cecilia Lindqvist

Apropå förhållningssätt till musik och skriven text.

Ett fotografi, en startpunkt.

En diabild. Det finns tre personer i bilden. Mamma, pappa och en tredje person. De tittar ut mot någonting. Mamma har ett gevär på axeln. Platsen är någonstans i Afrika. Impulsen: Vad vet jag egentligen om mina föräldrar? Livet före mig? Nästintill ingenting. Livet efter mig? Lite grann, men också här mycket lite om känsloliv, tankar. Det okomplicerade. Och det komplicerade. Mina föräldrar, tjugofem år, tittar ut mot någonting utanför bilden. Minnet av ingenting. Vad minns de, vad minns jag av det jag lever? Årtal, namn. Vi är fyllda av historier, berättelser, våra egna och andras, påhittade och de som ligger närmare en sanning. Men vad är det att veta någonting om någon annan, om sig själv? Vad gör våra privata berättelser för oss hur vi uppfattar världen? Den springande punkten. En punkt som ständigt flyttar sig, som ständigt är på flykt. Fåfängan i att försöka hitta tillbaka till en punkt där allt började - fåfängan i ett sådant projekt, och samtidigt nödvändigheten. Varje startpunkt är en slutpunkt och en mellanpunkt. Var det här allting började? Att hitta fram till ingenting, och säga vadå?

Den springande punkten - en ny början, ett slut.

Den springande punkten börjar här. Och tar slut också här. Den springande punkten är en början på en fortsättning av ett slut. Här på denna plats kommer jag att föra in anteckningar från arbetet med albumet Den springande punkten och komma med kommentarer från det stora livet och autobahn.

Fotot på den här sidan är taget av Thomas H. Johnsson, fotograf från Landskrona, den stad där jag - det man kan kalla jag - till merparten upprinner ifrån. Han hade vänligheten att ställa upp några timmar och fotografera mig. Jag tycker att fotografiet passar till den samling sånger som nu ska finna sin plats i offentligheten. Tack till Thomas! Stort tack!