Göteborg och Bokmässan

Jag borde väl skriva något om Göteborg och det faktum att jag faktiskt spelade på bokmässan. Men jag vill egentligen inte. Jag har egentligen inget bra att säga om det. Det var roligt att komma dit. Jag har länge velat komma dit. Det gick, till slut, bra att spela. Det blev uppskattat. Jag "levererade". Det fanns en lyssnande publik. Jag lyssnade till Claes Andersson, som jag tyckte var mycket rolig och mycket bra. Jag tyckte att självgodheten fullkomligt rök från Per Wästberg, som gjorde en läsning utan egentligen bry sig om platsen, rummet, personerna i rummet. Gjorde en PROFESSIONELL LÄSNING, full av ERFARENHET. Sa mig ingenting. Jag har läst honom, något av honom. Jag har alltid uppfattat honom som upphöjd. Som glatt, hal, som något man inte kan fästa tag i. Stilig, hel och ren, artig och belevad, utan problem - och rätt ointressant som författare. Men jag kan missta mig.

Bokmässan - som jag inte riktigt kunde ta in, som gjorde mig stressad - det är som att jag ibland blir neurotisk. Jag gjorde en massa andra saker, som jag kunde skitit i. Som jag faktiskt kunde ha skitit i. Jag kunde varit mer där, gått runt och tittat ordentligt. Pratat med folk. Varit social. Nu höll jag mig undan. Jag var väl nervös. Kände att jag inte riktigt hade kontroll över situationen.

Men det gick bra. Och jag är glad att jag fick vara med. Tacksam. Allt annat är sjävklart futtigheter. Men det är väl det som en bloggbok som den här ska ge uttryck för. Både banaliteter och de stora tankarna. Här fick ni lite banalitet till livs. Håll till godo, av mina futila smulor. Picka i er.

Ps. Jag träffade en vän, som jag sällan träffar. Det var mycket fint. Och det var inte på bokmässan. Ds.