Apropå manifestskrivanden

Vad är det man debatterar i en debatt? Ett-tu-tre. Kan vi skriva böcker som säljer? Jo, man kan nog sätta samman en bok utefter en idé om en storsäljare, men håller det i praktiken? Ibland, ibland inte. Vad betyder då en bok som blir en storsäljare? En sådan bok betyder att förlagen kan få in pengar för att driva vidare sin verksamhet och ge ut författare som inte säljer lika mycket, men som i framtiden, om det vill sig väl, kanske ger mer än "bara" kulturellt kapital för förlaget. Cyniskt? Kanske. Men marknadsekonomins vilkor.

Vad är det en författare vill med sin bok? Kort sagt: olika saker. Långt sagt: (Drivkrafterna är många.) Kärlek till att plita ord efter ord, mening efter mening - för att man kan. Vilja att tänka genom att skriva. Fåfänga. En oändlig lust att försöka skapa något - uppfinnarjocke! I vissa fall: terapi. I andra fall: sexualitet. Längtan. Någon gång: för att kunna sitta på krogen och berätta historier om skrivande tillsammans med en sexa skåne, en öl och en janssons frestelse. Och en vän. Alt. Falafel och lådvin. Rödvin. I lägenheten. Med en vän eller två. Ibland: En historia, sann eller påhittad, som bara måste få bli berättad och förändra livet för andra som råkat eller kan råka ut för samma vara. Någongång: ord staplade på varandra. Någongång: metaforer staplade på varandra. Någongång: Per Svensson staplade på varandra. Någongång: Jens Lapidius staplade på Jens Liljestrand.

Kanske skriver man böcker för att man vill leva på det. Kanske skriver man böcker för att det endast är där man känner sig fri från vad man ska eller borde vara. Kanske gör man det av båda anledningarna samtidigt. Inget fel med något av dessa tre tillvägagångssätt. Men att nyttotänkandet inom litteraturen ger en annan typ av litteratur, därom råder inga tvivel. Och tvärtom givetvis. "Nytta" är dessutom ett ordentligt flummigt begrepp, som så kallade "räknenissar" - ber om ursäkt för ett utslitet ord, men kom inte på något annat just nu - gärna tar till, och som förklarar begreppet med snömos.

En "nyttig" episk litteratur a la Carsten Jensen, en som markerar kvalitet ända ut i fingerspetsar och bladverk - detta är vad "arvtagarna" till P O Enqvist önskar sig - Jens Liljestrand, Jerker Virdborg et al. - är väl en fantastisk ambition. Jag ser fram emot dessa samlade romanprojekt av ordentliga, skötsamma, oklanderliga och riktiga författare.

Men att kräva att resten av Sveriges samlade författarkår skulle inlemmas i detta led, när man på inget sätt har samma intressen, det kan jag inte riktigt förstå vitsen med. Att man själv sätter upp regler för sitt författarskap, det gissar jag att "alla" författare på ett eller annat sätt pysslar med. Men att ETT tankesätt enligt några punkter skulle "införas" i Sverige - ett sådant scenario känns oändligt daterat och kontraproduktivt. Hur roligt skulle det bli? Hur ger det - ett förment begrepp som - Litteratursverige en litteratur att tala om. Är inte det mer provinsiellt än vad man beskyller sina "motståndare" för att vara?