Det är lätt att tro något

En impuls som fick mig att försöka göra "Den springande punkten." var den här känslan av att vara passé, förbi. Att sitta i ett rum, med blekt ljus, och försöka skriva sånger som kan passera, kanske till och med göra succé, i ett modernt - även om modernt är ett ytterst knepigt begrepp - samhälle, det var inget jag längre trodde att jag kunde göra. Att känna att man inte längre hör hemma i sin tid. Att känna att man inte längre kan nå någon. Att formspråket inom populärmusiken är fantastiskt, vackert, inspirerande, men samtidigt onåbart. Att vara fast i något förlegat.

Istället för att försöka nå halvvägs fram till detta "moderna" formspråk, bestämde jag mig för att gå åt andra hållet. Att våga andas och vara stolt och glad över att vara försvunnen. Att tillåta mig vara och faktiskt grotta ner mig i ett sådant glädjefyllt tillstånd.

Cittran blev ett medel att uppnå detta tillstånd än tydligare. Det finns något semi-primitivt och fejkat ursprungligt över en ackordcittra. Den har ett begränsat antal ackord som man kan variera utan att det låter piss. Begränsningen sätter agendan och man på ett vis fri. Samtidigt är klangen innerlig, högtidlig. Klangen försatte mig i ett annat tillstånd än, säg, med min nylonsträngade gitarr. Jag experimenterade inom snäva ramar.

Men det tog lång tid för mig att hitta fram till rätt ton i språket. Gammal slagg kom ofta med. Bort det. Nytt nu. Formuleringar som på något sätt andades en annan tid, som samtidigt kunde vara en framtid som vi ännu inte känner till. Det var där i det främmande som sångerna kunde bli nya. Angelägna för åtminstone mig själv.