Igår såg jag majsfälten vaja i höstbrisen på Öland. Jag körde klockan 6.00 var framme på norra udden vid kvart över elva. Åkte och tittade på fullmatade majskolvar, lyssnade på en människa som den borgerliga regeringen skulle älska att framhålla: entreprenören. En trevlig öbo med drivkraft för flera stycken.
Jag tänkte på Barbro Lindgrens nya lilla fina bok som jag just nu läser. Om sorgen och den lilla glädjen. Den utspelar sig i Glömminge en liten bit efter att man kört över bron från fastlandet. Glömminge, där jag en gång träffat Pelle i Kvarnen som det inte berättas om i boken, men som nämns vid namn. Pelle som har mycket bestämda tider. Som låg och hade audiens i soffan vid kokvrån eftersom jag var lite tidig och klockan stod på vila middag.
Han hade mycket att berätta, Pelle. Som en liten farbror ofta har som har jobbat i hela sitt liv och som var stolt över sitt livsverk - som förstört ryggen, knäckt den, faktiskt. Och alla frågade efter Pelle. Det spelade liksom ingen roll att någon annan hjälpte till. De som kom till Kvarnen för att köpa utsäde, eller hönsfoder eller annat, frågade efter Pelle. Det var Pelle de ville ha.
Jag är där i tid och tanke. Det är dit jag försvinner när min frånvaro är hög.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar