Jag började. Och sen började jag igen. Sen tittade jag på film. Letade i böcker. Bläddrade bland mina anteckningar. Förstod inte varför jag höll på med det jag höll på. Varför? Prestationssamhället - jag säger inte att det är fel, jag säger bara att det såklart fick mig att reflektera över mig själv - fick mig att ifrågasätta allt det här med att skriva och sjunga och läsa. Sen förföll jag tillbaka in i mitt dagdrömmande igen. Där allting började. På tredje våningen i fönsterkarmen, blickandes ut över händelser och icke-händelser i min närhet. Jag stirrade ut en punkt så länge att den försvann.

Från det jag var 10-11 har jag försökt skriva och sjunga - alltså sådant jag själv har tillverkat, medvetet. Det säger ingenting. Det gör många människor. Många människor gör det här. Det finns hundratusentals människor bara i Sverige som lämnar efter sig saker som de tillverkat. Temperament speglade i tillverkade saker. Reflektera över det.

"Jag skriver inte självbiografiskt", sa jag till en vän. "Men den här samlingen sånger placerade jag så långt från mig själv att det är det närmsta självbiografiska sånger jag har kommit". Och han sa: "Allt alla skriver är mer eller mindre självbiografiskt", med ett snett leende. Varpå jag protesterade och han log brett.

Jag försökte verkligen placera sångerna så långt ifrån mitt liv som möjligt. Nu finns de i limbo. Vad är de egentligen? Skit. Kanske. Spelar det någon roll? Frågar du mej? I så fall. Ja.

Vad är dessa sånger om 50 år?